Jag tänker så mycket.

Jag vaknade vid fyra av att grannkatten kom in på besök ( det var så varmt hos oss så jag öppnade altandörren igår kväll och då ÄR man ju faktiskt inbjuden per automatik tycker Janne, det är ju precis så att en liten kisse tar sig in genom dörrglipan ) och spann och kramades och pussades lite. Jag klappade honom och började tänka på min kisse som jag hade när jag var barn. En stor katt, hans mamma var en norsk skogskatt. Sedan tänkte jag på en tjej som gick i min klass när jag var barn som alltid skulle påpeka hur tjock min katt var och hur tjock hon tyckte att jag var. Varje dag sa hon så, i flera år. Hon och så de andra som hängde på, jamen ni vet. Barn som var rädda och hängde på ett annat barn som var riktigt illa däran av någon anledning. Jag var inte tjock, jag trodde såklart det i många många år, men jag var inte det. Och jag har förlåtit barnen för länge sedan. Min tanke var bara att det är så otroligt skönt att jag nu kan tänka på det utan att bli arg eller ledsen. Idag är det bara nåt som hänt. Ett konstaterande. Jag tänker också på hur det kunde bli så med de barnen och vad de tänker idag om sig själva som barn. Tur att det inte var jag som varje dag i många år gick till skolan och sa till någon annan tjej att hon var tjock. Det hade varit mycket svårare att leva med. Det är svårare att förlåta sig själv än att förlåta andra.