Skutt skutt.

I förrgår började min första produktion. Alla musiker kom. Vi hann med presskonferens och det värsta som hände var att jag tappade en kniv på golvet mitt under konferensen. Ja alltså, vi slogs inte eller så utan vi åt lunch tillsammans allihop. Min produktion med Eva Ollikainen och Anders Paulsson kan du läsa om i PT.

Förutim detta så är jag själv i PT i helgen  eftersom jag i oktober ska vara med i Go’Kväll och laga mat! Mycket spännande. 

I helgen har barnen sovit en natt hos mina föräldrar, jag har dragit fram mina vinterkläder ( vad fina koftor jag hade! Mäh! ), vi har druckit ett par glas Il Conte, gått på Amanda Mendiants vernissage, ätit rostade mandlar, tvättat och fixat. Och ååååå vad jag älskar hösten. Jag trivs bäst i svalt klimat. Det är bara så.

Nu ska jag åka och köpa en ny dragkedja. Den som satt i min klänning med rosor har flippat ur totalt så mamma ska få rädda den och mig.

Jobb+jobb=pyssel.

Jag jobbar mest just nu. Jag tänker jobb, sover jobb, läser jobb ( faktiskt! ), äter jobb, lever jobb just nu.  Och det gör mig väldigt lycklig och tillfreds.
En grej som jag kommit på under de här två veckorna är att jag faktiskt blir mer kreativ när jag har såhär mycket att göra. Förutom att jag producerar kammarorkester-konserter så har jag också producerat flera pysselidéer. Jag ska trä nya sorts halsband ( ni får se sen! ) och sticka tuber. Vickan skickade mig en länk till MUCHIS där de hade EXAKT den som jag vill ha. Se så fin den blir:

I övrigt ska jag till Luleå och fotograferas till programkatalogen 2010. Det känns lite som att gå till tandläkaren. Hu.

Take a leap.

Jag har kommit på att jag måste sticka en sån här tub som är som en halsduk som man kan dra över huvet så blir den som en huva! Förstår ni hur jag menar? Jag vet inte var jag ska hitta ett mönster bara! Den får ju inte bli för sladdrig och inte heller för snäv! Viktiga saker det här. Cheap Monday har en jättefin men jag tror jag vill sticka själv. Eller?

 

Sedan kan jag berätta att jag är som förälskad i mitt jobb. Är inte det underbart när man blir det? Jag får lära mig nya saker och det älskar jag verkligen. Snart kommer jag även få följa på turné med kammarorkestern och det blir spännande. Roligt. Lycka. Spänning. Och så lite oro: är jag nog? Nog av bra saker. Nog lite av dåliga.
Det ringde tre musiker ikväll som tackade JA till nästa produktion och mitt hjärta hoppar till av glädje. Precis så ska det kännas. Hurra!

Och så kan jag även berätta att de ringde från SVT idag och frågade ifall jag fortfarande kunde tänka mig att laga mat i Gokväll i höst och det sa jag ja till. Take a leap tänkte jag. Så nu vet ni det.

Det gick ju jättebra.

Första dagen! Jag har bokat en musiker!
I morgon ska vi ha produktionsmöte i Luleå och sen ska jag ha kurs med en annan Ewa. Jag är så peppad, det känns roligt och nervöst och roligt för att det är nervöst.
Ikväll ska jag, Petter och min storebror äta middag på 1906, en bra avslutning på en spännande dag.

Trallalala!

Nu börjar nästa kapitel.

Hur svensk, eller norrländsk, ska jag vara nu när jag ska berätta för er att idag har jag avslutat ett kapitel i mitt liv som spelat så enormt stor roll i mitt liv? Acusticum har förändrat mig och mitt liv så orden räcker inte till. Min själ, mitt självförtroende och min självkänsla har växt från en liten planta till ett stort träd. Mitt hjärta har sjungit när jag gått till jobbet. Jag vill inte vara för dramatisk, för jag är som sagt just norrländsk, men jag vet heller inte hur jag ska beskriva den här tiden i mitt liv på annat vis, min själ är liksom för glad för det. 
Jag sa till Lotta, min gruppchef, en vecka innan semestern, att för mig så har YouCall spelat så enormt stor roll för min själ, mycket mer än vad man kanske tror.
Innan var jag så ensam, efter bara ett par veckor var jag en del av en varm gemenskap. Jag blev hel!  YouCall gav mig inte ”bara” ett jobb. YouCall gav mig en skola som jag kommer vara tacksam för resten av livet.  Arbetskamrater. Fina, kärleksfulla, glada, roliga arbetskamrater.
Och You Call gav mig chansen! Gav mig förtroendet till att ta hand om Acusticum och sedan sagt åt mig: ”SE! Du kan, du är bra, vi tror på dig.”. Då är det också så himla lätt att tro på sig själv!
Så mycket fint jag har fått av er! Så enormt duktiga ni är! Så otroligt starka kvinnor jag har fått lära känna. Det blir så himla mycket lättare att se att man själv kan när det är en massa kvinnor omkring en som lyfter ett företag så högt. Och så många av dem som varit mina chefer, chefer som har brytt sig om mig, tagit hand om mig och lyft mig när jag har behövt det.
På måndag så går jag vidare i karriärslivet, jag har tjänstledigt och flyttar till våning tre på Acusticum för att vikariera som producent. Jag är så himla jätteglad och jättesäker på att jag vill göra det här. Min själ vill uppleva sig själv. Det här känns så rätt och i rätt tid i mitt liv. Jag är så jättepeppad! Det ska bli så roligt så det går inte att säga!
Men: Ewa ♥ YouCall=sant och förevigt. ( Vi får väl se om jag återvänder! Dörren är ju inte stängd.) Nu får ni hålla tummen för mig på måndag så jag inte gör bort mig direkt! Haha!
Och jag är ju kvar på Acusticum. Fast på våning tre. Ta hissen. Jag är där. Vi kan väl fika? Puss.

Snart är det nu.

Om några dagar jobbar jag min sista vecka för YouCall. Sen börjar jag på Norrbottensmusiken men jag är som för peppad, glad, nervös och uppjagad över detta för att prata om det. Jag tror att någon ska komma och ta det av mig, som när man var barn och fick en kaka på skolan så stoppade man helst in hela i munnen ifall det skulle komma nån annan unge och bita tag i den.

Så nog om detta. Jag längtar. Punkt.